Återuppbyggnadsperiodens typhus

Det var ingen slump att återuppbyggnadsarbetet, som inleddes efter vinterkriget 1940, grundade sig på ett typhus av virke avsett för en familj. Virke var då det enda materialet som fanns att tillgå för storskalig bostadsproduktion. Småhuset var möjligt att bygga nästan helt i trä och det var en byggnadstyp som lämpade sig både för landsbygden och städerna. Fram till 1956 byggdes de flesta nya husen på landsbygden för ännu i början 1950-talet bodde 2/3 av Finlands befolkning där och med tanke på livsmedelsproduktionen var det viktigt att återuppliva landsbygden.

Den första betydande typhushelheten bestod av 2000 träelementhus som var en donation från svenska staten 1940 och som delades ut till olika delar av landet. Genast efter det här tog den inhemska storproduktionen av typhus vid när Puutalo Oy ja A. Ahlström Oy började framställa elementsmåhus och Finlands arkitektförbund, städer och ministerier började utarbeta typritningar för egnahemsbyggare. Efter kriget utgjorde också typhusritningarna ett villkor för att byggaren skulle beviljas lån och tomt. På det här sättet kom typhusens arkitektur fort att bli mycket enhetlig, och trots att det finns många hustyper ritade av olika planerare är de svåra att skilja från varandra. På 1940- och 50-talen spred sig typhusen till hela landet och man beräknar att det byggdes sammanlagt över 100 000 stycken av dem. Återuppbyggnadsperiodens mest kända småhustyp var det så kallade frontmannahuset som har 1,5 våningar, sluttande tak och brädfodring.

Bild: Typhus av Lauri Pajamies byggs i Lahtis område. Fotograf okänd, ca. 1941 © Finlands fotografiska museum