Den mångsidiga modernisten Alvar Aalto

Alvar Aalto var redan från slutet av 1920-talet en kosmopolit som trivdes bland föregångarna inom den moderna konsten och arkitekturen. De kontakter som han knöt i kretsen kring modernistarkitekternas internationella organisation, Les Congrès Internationaux d’Architecture Modernen (CIAM), ledde till nära vänskap med bland andra arkitekterna Walter Gropius och Le Corbusier. På bildkonstsidan umgicks Aalto med bland andra skulptören Alexander Calder.

Alvar Aaltos, och även hans hustru Ainos, rykte som funktionalismens ambassadörer nådde ut i världen genom planerna för tuberkulossanatoriet i Pemar (1929–33) och biblioteket i Viborg (1933–35). Aalto-möblerna, som kommit till som resultat av ”ultramoderna” uppfinningar i fråga om att böja trä, spred Aaltos anseende också som innovativ möbeldesigner.

Genom de formgivningstävlingar som inhemska glasbruk ordnade fick paret Aalto också namn på glasdesignens område.

När den finländska arkitektkåren tvistade om ”tradis” och ”funkis” under 1930-talet hade Aalto redan lösgjort sig från den internationella stilens strikt rationella formspråk och börjat skapa sin egen originella arkitektur. Representationsvillan Villa Mairea (1938), ritad för Maire och Harry Gullichsen, samt Finlandspaviljongerna som väckte uppmärksamhet på världsutställningarna i Paris (1937) och New York (1939) befäste hans ställning bland modernismens pionjärer.

Image: Alvar Aalto på världsutställningen i New York. Foto: Eino Mäkinen, 1939. © Alvar Aalto -museet